söndag 31 januari 2010

Inte den vassaste kniven i lådan, I know. Men maken har inte ens en låda.

Vad kallas man för om man tittar på en film på Canal+

...om man äger ett gäng videobutiker?

Mmm. Jag vet.

Men man är en större idiot om man BETALAR för alla filmkanaler via kabelteve.

Och det är fan inte mitt namn som står på dom fakturorna.

Tena, here I come.

Jag har hört att man kan kissa på sig när man hostar skitmycket.

Nu vet jag.

lördag 30 januari 2010

En diagnos på mina läsare.

Efter att ha läst igenom alla kommentarer på två-tre av mina nyare inlägg, så har jag här en färdig analys av oss kvinnor här;

Många har män som står för större delen av matlagningen i hemmet. (Var fan hittade ni dom?!)

Majoriteten av oss har inga större studieskulder då vi är så korkade att vi inte har någon bra förklaring till varför vi kvinnor har hår på benen.

..Well, några stack ut med någon form av godkänd förklaring. Men dom tillhör väl då de som har lite skulder..

I stort sett alla är slängda i käften.

Alla, utom blogginnehaverskan, fattar att man gör gryta av grytbitar.

Vi har, nästan allihop, enstaka hårstrån som växer någonstans i ansiktet.

Och vi har plenty av hår i röven.

Verkar vara ett bra gäng som huserar här måste jag säga.

När man blir förvirrad.

Jag förstår inte.

På Aftonbladets hemsida i detta nu, så står det att det är -8 grader i Stockholm.

För en kvart sen skjutsade jag make och taliban till pulkabacken här i finområdet. Det var visst nåt om några klassföräldrar (hrmpf..) som anordnat en heldag med alla barn och föräldrar i klassen.

Anyway. Bilens termometer visade -14 grader.

Det är förvisso ett par kilometer in till Stockholm City, men ändå.

Och maken var inte sådär jätteimponerad. Känner jag PipLarsson rätt så kommer han vara utslagen resten av kvällen.

Ingan romantik idag heller alltså.

fredag 29 januari 2010

När maken ber om ordet.

Maken sitter i soffan och surfar. Lusläser alla era kommentarer.

Muttrar nåt om att det minsann är han som är ansvarig för stekning av oxfilé i det här hushållet.
Och visst är han det, den lille raringen.

Jösses Amalia, HUR kunde jag glömma hans enda skills i köket. Bad wife.

Just det ja, när han är på riktigt gott humör så är han en jäkel på äggröra också.

Bäst att tillägga det, annars kan man väl glömma eventuell romantik i helgen.

Fast det är ingen risk för nåt bankelibank i kväll i alla fall: noterar att maken i detta nu sitter med gamnacke här intill.

Jessica Almenäs i Let's Dance.

Du.

Jag trodde vi hade snackat klart om det här med dina klänningar. Eller vad de nu föreställer.

Den som "skapade" kvällens kreation måste röka tyngre grejer än hasch.

Herregudminskapare.

Wakey wakey dear.

När borde man ge upp?

Jag är fyrtiofyra år. (Efter jag fyllde fyrtio lovade jag mig själv att aldrig skriva det i siffror. Ja, jag har åldersnoja, okey!)

Således har jag lagat mat i en himla massa år.

Och bortsett från ris, som jag nu har löst problemet på (Orkar inte länka) så finns det en annan sak jag inte grejar.

Grytbitar.

Jag envisas med att aldrig göra gryta på grytbitar. Jag vill steka dom och mecka ihop en sås. Att jag väljer grytbitar har bara med att göra att jag är lat, jag slipper nämligen skära.

Och eftersom jag inte tar några som helst risker, så köper jag bara grytbitar om det inleds med Oxe. För att vara helt säker på kvaliteten.

Ändå får jag dom aldrig goda. De blir sega oavsett om jag steker dem på låg värme, hög värme, mellanjävla värme.

Så här har jag hållit på i 20 år. Ja. Jag är envis som satan.

Så kom igen nu kocksverige: VAD GÖR JAG FÖR FEL?!!

Om kroppens hårbeklädnad och dårar till läsare.

Alltså, förstår ni hur svårt jag har att hålla mig för skratt?! Kommentarerna bakom mina två senaste inlägg är sjuka. Ni är sjuka hela bunten. Jag står fast vid att "mina" läsare är överlägsna alla andras. Lätt.

Okey. Då kan vi göra några konstateranden här:

Att jag drar på en världsturné så fort Tipstjänst ringer och meddelar att jag vunnit storkovan. Herregud som jag vill till Tokyo, Thailand, Luxenburg, Frankrike m.fl, varenda stad i Sverige och leka lyxhustru i USA!

Sen konstaterar jag att vi är många som inte har så höga studieskulder för, inte en enda kan svara på varför vi måste ha hår på benen! Eller ännu intressantare: varför har vi rövhår (som Wettextrasan så fint uttryckte det)?

Till sist konstaterar vi att vi är många kvinnor med just rövhår.

Och jag kan hålla med: prova aldrig en sån där hårborttagningsmaskin i nämnda områden;

När jag köpte min första apparat anno 1847 så tänkte jag mig lite bikinivax. Kan säga att det tog säkert 5 minuter att få loss maskinen ur mufflan. Den hade trasslat in sig totalt och jag var mörbultad och skinnflådd i två veckor efteråt.

torsdag 28 januari 2010

Viktiga i-landsproblem.

Även om man mår som ett ruttet ägg så måste man försöka hålla sig någorlunda fräsch.

Så jag står kraftlös och rakar benen med min slita-upp-varje-hårstrå-maskin i badrummet, när 18-åringen kommer hemrusande.

Jag hör på dånet i ytterdörren att hon är förbannad. Mycket riktigt. Den sprillans nya mobiltelefonen har lagt av. Kaputt.

Och The Phonehouse låter meddela att väntetiden på reparation är 2-3 veckor. Det är ramaskri. "Mamma, jag har ALLT i min telefon, fattar'u: ALLLLLT!"

Ojdå, svarar jag. Som befinner mig i mitt eget lala-land hög på morfin från hostmedicinen. Och har betydligt viktare saker att fundera på. Som VARFÖR vi kvinnor måste ha hår på benen?

VAVAVA? Nån som vet?

Och när vi ändå är igång: vem f-n vill ha hår under armarna?!

Ni som inte är i Sverige.

Det ryktas på stan att jag har långväga läsare här. (Ser det på statistiken också..)

Och jag tror att jag snart behöver ha semester, varför jag tänkte göra en deal med er:

Om jag får komma och hälsa på, så fortsätter jag att försöka roa er här. F ö r s ö k e r alltså.

Och ni som bor i Örebro, Östersund och andra ställen här i Svedala: nu snackar vi UTOMRIKES här va! Sverige är förvisso vackert, och allt det där, men jag vill ha mer än så.

Så, kom igen nu och presentera er i kommentatorsfältet! Tala gärna om vad ni gör för att få tiden att gå på dagarna. Jag är en nyfiken jä*el.

Det skulle vara himla bra om nån sitter i Vietnam och häckar, för det verkar vara ett trevligt semesterland!

Jag lottar ut en cykelpump, eller nåt, till den som vinner, hehe!

Möjligen också en weekend med talibanen. På egen risk.

onsdag 27 januari 2010

Vad man inte bör göra med lunginflammation.

Sova
Hosta
Dricka
Kissa
Spela Nintendo Wii

Sova
Hosta
Dricka
Kissa
Torska Nintendo Wii

Oh, happy life.

Så när klockan är 17.30 är jag kräkfärdig av tristess. Och åker och storhandlar.

Väry bad idea.

Det här med nummer två. Och Nutrilett.

Jag kom på en sak.

Jag har inte gjort nummer två på 4 dagar.

Never happend before. Går liksom en gång om dagen. Minst.

Så då undrar jag; är det något som kommer explodera snart?

Känns som om jag inte pallar med några bajshistorier just nu. Jag har serverat er tillräckligt av den varan, hehe.

Nån som vet?

tisdag 26 januari 2010

Jamen jag fattar!

Låt mig få drömma om lite bullar här nu va.

Det är trots allt morfin jag dricker.

Och just nu skulle jag utan svårighet puréa upp en bulle så att den blir drickbar.

När tonåringen gjorde mat så spillde hon en liten, liiiiten plätt med gorgonzolasås på diskbänken.

Vi pratar storlek jävligt liten lillfingernagel.

Jag kan säga att jag såg ut som en sån där ödla, med en tunga som kommer ut i 180 och sen in igen.

H e r r e m i n g u d så gott det var.

Los Desperados är mitt andra namn.

När man är utslagen. Med en taliban på 6 år.

Vi är ju sjuka jag och talibanen.

Ordinationen på morfinmedicinen är lite starkare än i normala fall, så när jag tog den vid lunch, så kände jag att jag behövde gå och snacka lite med min kudde.

Jag föreslog därför för talibanen att vi skulle lägga oss i tonåringens säng, så kunde hon få titta på den där barnkanalen, som jag har "strypt" i alla andra tv-apparater i huset.

Jag hann inte ens lägga huvudet på kudden förrän jag var helt väck.

2,5 tim senare vaknar jag och noterar att hon har lagt en filt om mig, dragit ned alla rullgardiner och stängt dörren. Jag går ned och hör diskmaskinens beep-beep-färdig-signal. I vardagsrummet är alla soffkuddar iordninglagda, leksaker bortplockade och själv sitter hon i makens arbetsrum och spelar "Kalle Kunskap" på sin dator.

Herregud, kunde hon inte bakat lite bullar också, det vore väl inte för mycket begärt när hon ändå var igång?!

Det är synd om mig.

Jag sa att jag är sjuk va?

L u n g i n f l a m m a t i o n.

Jamen varför inte liksom.

Om man har tråkigt.

Om man inte har något roligare för sig en tisdag i januari, så kan man alltid bli väckt av en taliban klockan 4 på morgonen, för att sen ta sig till akuten och få hjälp med en öroninflammation.

..och passa på att tigga till sig receptbelagd hostmedicin med morfin till sig själv.

Skulle vara förvånad om jag har några lungor kvar nämlich.

måndag 25 januari 2010

Guldbaggegalan 2010

Bäste Johan Glans.

Byt jobb.

Idag.

Höjden av självplågeri.


När man går på en flera veckors flytande diet, så är det självmord när man kliver in på McDonalds, för att inhandla middag till övriga familjen.

Skulle nog till och med drista mig till att kalla det en nära-döden-upplevelse.




När man är kaxig.

Talibanen är inte den ende som är sjuk. Inatt har jag hostat hjärnan ur led.

Så jag försöker under ett par timmar att sova lite middag. Tre gånger hinner jag precis somna in, men tjatstina börjar stimma om att spela Nintendo Wii. Hon vill att jag ska prova frisbee-spelet. Till slut ger jag upp och säger att jag är med.

Eftersom jag är skittrött och därmed duktigt grinig, så har jag en lysande plan klar:

Istället för att, som vanligt, låta henne vinna mellan varven för att undvika världskrig, så bestämmer jag mig för att spela skiten ur henne. Så att hon tröttnar.

Jamen Gud så bra det gick.

söndag 24 januari 2010

När katten är borta.

Jag lånar tonåringens säng. För då kan jag ha balkongdörren öppen på vid gavel hela natten och därmed sova gott i minusgrader.

Jag skulle i detta nu lätt betala 2000 spänn för en fotmassage.

Och inte ens Clooney, eller Pitt, skulle kunna få mig att rör mig ur fläcken.

Det skulle nog bli mer åt: Varsågod och kliv på grabbar. Help yourself, bara ni inte väcker mig under tiden, liksom.

När man har en svinstressig arbetsvecka.

När man har sådana här mässor så står resten av världen still. Vi pratar umgänge med barn, skötsel av hem, men framför allt jobbgrejer.

Veckan efter brukar därför bli en så kallad hell week. Big time.

Så när man kommer hem till huset där mormor och morfar har skött ruljansen i fyra dagar, och de meddelar att vi har ett barn som har haft ont i magen hela dagen och som har kräkts, well, då är det rullgardin ned.

Men varför skulle jag ha det bättre än någon annan?!

Just det ja. Maken undrade vad det var för hylla som plötsligt stod i vår monter efter stängningsdags. Jag mumlade lite. Han frågade vad den kostade. Jag mumlade lite till. Saken är utagerad.

Äntligen är mässan slut.

Jag är så trött att jag ser rosa elefanter.

Då är det illa!

Hur man gör sig arvslös.

I morse i duschen:

Talibanen sitter på golvet och stirrar på mig under tystnad.

Sen kommer det.

-Mamma, din rumpa hänger.
-Va?!
-Din rumpa hänger för att den är så stor och tung!
-Jamen har du tänkt på hur mjukt och skönt jag sitter?

- - -

-Den är i alla fall jättestor och tung.

lördag 23 januari 2010

När man är gammal och trött.

Skulle precis packa ihop datorn, stänga av tv:n och gå och lägga mig.

Tills jag noterade klockan på datorn.

20.48.

Man kan ju f-n inte gå och lägga mig klockan 21 en lördagkväll.

Inte ens jag.

Och ja tack, magen mår bra.

Man kanske skulle fisa lite.

Eller inte va.

Flata sig lite.

Jag tror f-n att jag ska konvertera och bli flata.

Inte ens min man har har skrivit så fint om/till mig. Och han har ändå haft 13-14 år på sig.

Nä förresten, vi har ju faktiskt känt varandra bra mycket längre än så.

Hmm. Nu börjar jag ånga upp mig här för när jag tänker efter så har han haft typ 20 år på sig.

Alltså, ni män (och kvinnor också för den delen), HUR ofta skriver ni något fint till era fruar? Vavava? Dags att göra det med andra ord!

Och har ni inte läst Linda/Innan du fanns förut, så är det på tiden.

Typ idag.

Om att vara hedersmedlem i Anonyma Bajsapåsig-klubben.

Japp. Så är det. Och jag övervägde länge om jag skulle delge er det här. Sen kom jag på att alla går på toa. Faktiskt. Plus att somliga övertalade mig. Och så kan jag ju tala om att maken kommer att dö. För han sov när detta hände i går kväll, och jag har inte berättat något.

...och oj vad stolt han ska vara över sin fru som bloggar om sånt här!

Eller inte;

Well, jag går som ni vet på diet. Vi pratar Nutrilett. Och från att ha ätit socker och fett under en lång tid så fick kroppen en chock för 4 dagar sen, när det plötsligt blev tvärstopp.

Det har mullrat en del i magen. Och alla som gjort samma resa har talat om att man minsann blir jättehård i magen. Vilket allt muller måste bero på. Tänker jag.

Jag gillar inte att fisa. Nä, och jag orkar inte försvara varför inte.

Nåväl. Jag sitter i godan ro och MSN:ar med hon, Krondåren i Uppsala, när jag ska ändra sittposition i soffan. Jag lyfter datorn från bordet, slänger upp benen på bordet och rättar till häcken i soffan.

Ratatatataaa, säger det plötsligt. "Ujuj", tänker jag. Sen känner jag att det nog inte var en vanlig prutteliprutt. Precis då skriver Linda något till mig. (Här skall tilläggas att jag ibland bara "försvinner" från våra konversationer och hon får tokspel på det.)

...men jag inser att jag inte kan/har tid skriva vad som händer, så jag slänger datorn i soffan, SPRINGER ut till badrummet och av med kläderna. Och gör mig ren. (Tack gode Gud för att vi inte hunnit renovera det badrummet och därmed slängt ut bidén..)

Fräscht. Har jag sagt att jag är fyrtiofyra år..?

När jag är klar lägger jag glasögonen på handfatsbänken, eftersom jag först tänker tvätta händerna och sen passa på att göra dom rena. Bara för att liksom. Så jag trycker ned pumptvålen. Längst ut i pipen så har det fastnat lite tvål, så i stället för att strålen ska komma rakt fram, så sprutar den rakt upp. In i mitt öga.

Svid, svid, tvätta, tvätta. Ojoj, Linda väntar, springer tillbaka till soffan....i t-shirt och linne (ohh sexy mama yeah) och berättar om allt som hänt.

Och här lägger jag ut vår konversation:

Linda säger:
Du förstår att du ska skriva ett inlägg om det där va??
Mona säger:
Amen allvarligt, INGEN skulle tro mig
Ingen.

Linda säger:
JO!
Mona säger:
Inte en käft.
Linda säger:
Vi tror dig, vi vet att sånt där händer dig!

Mona säger:
Det är så jävla osannolikt! Alltså, dra åt helvete säger jag. Vore det inte lite fööör magstarkt och göra ett blogginlägg om det här?
Linda säger:
Jag har ramlat ner på golvet och skrattat ihjäl mig för längesen, DU SKRIVER ETT JÄVLA INLÄGG OM DET DÄR"


Å herregud så maken kommer tjalla till talibanen. Och hon till ALLA i skolan.

Sa jag att jag bor i ett finområde....?

Och att hela klassen, med föräldrar, ska ha pulkaträff nästa helg...?

Giv mig styrka.

fredag 22 januari 2010

Det här med att lura sin man...

...jamen jag fattar ju att jag är råtorsk.

Han lusläser ju vartenda inlägg.

För att inte tala om alla era kommentarer.

Nice try baby...liksom.

Eller snarare: skyll dig själv idiot.

Jag alltså.

Jag är en kratta.

Ni som är språjlans nya här: jag har varit lite sopig på att hälsa er välkomna, så jag gör det nu:

Jättevarmt välkomna, och TACK för att ni stannar! För ni vet det va: har ni en gång hittat hit så kan ni ju glömma att jag släpper er...moahahaha!

Och jag tjatar om det jämt: jag har lätt bloggvärldens bästa läsare, för det är sällan någon är dum mot mig.

Har ni hört den förut?

En liten nackdel med att vara sen på morgonen..

...är att man lätt glömmer vart man ställer bilen.

Å andra sidan har väl ingen dött av en långpromenad i minusgrader.

När man ska lura sin man.

I 7 år har jag letat efter en hylla till badrummet. Nu har jag hittat den.

Problemet är bara att jag, som vanligt, har köpstopp här på Formexmässan.

Så nu ska jag försöka smuggla hem den på söndag, utan att han ser. Det kniviga är att jag inte tror jag får ned den i handväskan.

Och får jag bara hem den så kan jag snacka mig ur det hela!

Tips anybody?

Klockan 04.18

Host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host.

Klarvaken.

Hej fredag.

torsdag 21 januari 2010

Min man och ni bloggbesökare.

Det är ju jävligt märkligt att ALLA tar maken i försvar så fort det är något.

Det här är MIN blogg. Så då skulle det kanske vara lite önskvärt om ni står på MIN sida när jag piper, klagar och lever rövare om honom här.

Nämen nä nä, här kommer ni med alla möjliga förklaringar till varför han inte klarar av att köpa en orange blomjävel. Som specifikt ska matcha vissa saker i vår monter.

Och maken tittar på mig och ler. Stomatol-ler. För att han har smörjt upp er i brygga.

Ni är rumpnissar hela bunten.

Och jag är hungrig.

En arbetsdag.

Nu slutar min första mässdag. Lite folk, men bra ordrar. Och goda vänner & bloggkompisar på besök.

Det firar vi med 2 dl kycklingsoppa från gourmetköket Nutrilett.

Halleluja.

En make och exakta instruktioner.

Maken har varit busy med annat varför han inte har varit delaktig i monterbyggandet. Dock fick han EN uppgift: köpa orangefärgade Gerbera.

Men oj vad bra det gick.

onsdag 20 januari 2010

När maken har synpunkter. Vid fel tillfälle.

Maken kommer hem och mumlar nåt om att jag borde gå en Anger Management-kurs.

Vafan menar han?!

28 dagar kvar.

Håhåjaja.

Dagen som varit. Eller hur man skriver ett tråkigt inlägg.

Som sagt. Andedräkten kan väcka döda och imorgon är det jag som sladdar förbi Apoteket och köper zinktabletter....tack för tipset!

Det ryktades på stan att Nutrilett har en kycklingsoppa som är god, om man kryddar med curry. 5 affärer senare hittade jag skiten.

Och den var god. Sen att jag tömde halva burken curry är en annan sak.

Jaha, mer då? Jag har varit på mässan idag och konstaterat att medarbetarna gjort ett bra jobb under tiden som jag var hemma igår. Sen skrev jag ut en miljard prislappar till alla nyheter.

Efter det följde en diskussion huruvida det är okey att fisa eller inte. Vi har en säljare, typ 57 år, som pruttar lite till och från. En kvinna. Just det ja. Och jag går i taket varje gång.

Fina flickor pruttar inte. Så är det bara.

Sen tog dagen slut och jag fick hämta talibanen på skolan. Och eftersom jag, som sagt, åkte land och rike runt efter den där jäkla kycklingsoppan, så fick jag muta talibanen med Lego. Hon är en legobrud. Som mest av allt i världen önskar sig lyftkranar i Lego. Men Coop hade bara helikoptrar och brandbilar idag.

Just ja, det var faktiskt inte andedräkten som väckte mig i morse, nä, det var fåglar. Först trodde jag det var grannen som stod och visslade. Fatta, en fågel som hade värsta morgonkonserten utanför.

Och hade det inte varit för att jag ska dricka mig smal i 4 veckor, så hade man ju nästan kunnat vara på gott humör.

Men bara nästan.

I morgon öppnar mässan och för första gången har jag noll lust. Tror faktiskt att jag bara ska gå runt och shoppa.

För det har man alltid lust med.

Herregud, om ni bara visste hur billigt allt är innan alla prylar landar på butikshyllorna.

Om lunchalternativ.

Man kan säga att dagens meny är något sparsmakad. Något.

Babianröv i munnen.

Alltså, jag tänker inte låta det här bli nån fjantig bantarblogg, men ni få ha överseende med lite kommentarer här och var.

Som att man vaknar i morse och är helt övertygad om att maken har fisit i min mun. Herrejösses så illa jag luktar.

Och det är klart, 24 timmar med enbart flytande föda gör nog sitt till.

Åsså bubblar det i magen. Nåt stort är på gång där inne. Liksom ingen som helst risk att man pruttar, för då ramlar nog både det ena och andra ut.

Känns som om jag håller på med värsta avgiftningen.

Sur som ättika är jag också.

tisdag 19 januari 2010

Amen, det är ju fan otroligt.

Jag pratar ALDRIG vikt och bantning inför talibanen. Sånt stör mig nämligen.

Idag frågade talibanen varför jag inte åt samma lunch som henne. Jag svävade lite och sa att jag ska bara dricka mat nu under några veckor, för magen behöver vila från vanlig mat. Typ.

Denna exakta konversation skedde för 2 mintuter sen.

-"Hur länge ska du vara hemma idag mamma?"
-"Tills xxx (storasyster) kommer hem, då måste jag ned till Apoteket. Ska köpa såna där plasttrattar till din termometer (och en resväska med Nutrilett)."
-"Kan du inte fråga om du får sån där Allí, då går man ner ett kilo?! Det har jag sett på tevereklamen."

Sådärja, då var det teveförbud fram till 18-års dagen.

Hårda tider. Flytande tider.

Idag, av alla jäkla dagar, påbörjar jag en fasta på fyra veckor.

Det vill säga: jag ska dricka flytande föda i 30 dagar.

I repeat: T R E T T I O D A G A R.

Man kan säga att jag redan nu, 4 timmar in på T R E T T I O D A G A R, känner en viss irritation. Det tillhör tydligen.

Så jag undrar lite lätt hur stor irritation jag kommer känna dag 3. Eller för all del dag 28.

Who knows, jag kanske sitter deporterad i en etta med 14 resväskor då. Fast, om jag har tur kanske jag blir förvisad till talibanens lekstuga. Den är åtminstone snygg och inredd efter min smak.

Nåja, just nu kretsar allt kring hur jag ska lyckas göra en semla flytande.

Och tydligen gills inte champagne. Nåt om att det inte klassas som föda.

Och har ni nu hittat hit så får ni fan stå ut i 30 dagar. Inte mer än rätt om jag ska orka fortsätta att underhålla er.

Varför ska jag behöva lida ensam liksom.

När man har mässa, en sjuk taliban och en man som ska laga mat.

Givetvis blev talibanen sjuk igår.

I söndagskväll hostade hon lungorna ur led, så jag visste att det var kört. Maken fick äran att ta hand om damen hela dagen medan jag byggde monter på mässan och hade en skitjävlapissdag.

På eftermiddagen igår så ringer han mig och frågar hur man gör korvstroganoff. Jag förklarar medan han plockar fram ingredienserna.

10 minuter senare ringer han tillbaka och frågar hur han ska skära falukorven.

Först tror jag att han skojar. Han har ätit korvstroganoff i hela sitt liv. Som alla andra i det här landet.

Sen inser jag att han är störd i huvudet på riktigt.

När man har många besökare.

Någon upplyste mig om att jag har haft över 12 000 besök på min blogg den senaste veckan.

Jag minns den dagen jag noterade 38 personer. Då höll jag på att bajsa på mig. För inte en käft visste att jag bloggade.

TOLVTUSEN.

Och inte har jag bakat åt er heller.


Det går väldigt bra att stanna. Hela året. Helst.

Om sorg.

Det känns nästan osmakligt att blogga idag efter vad som hände Ia och Martin igår.

Men det är mitt sätt att slippa och tänka på den smärta och det helvete de nu äntrar för en lång tid framöver.

Herregud så jag lider med dem.

måndag 18 januari 2010

Vilken JÄVLA skitdag. 13 timmar senare.

Vissa dagar önskar man att man var djupt troende. Och kunde finna tröst hos den allsmäktige.

1. En anställds fyra månader gamla hund ligger på djursjukhus och håller på att dö.

2. Martin och Ia miste i morse sin 14-åriga son i en tågolycka i Täby. Två systrar miste sin bror. Och även om vi "bara" var bekanta så värker det i mitt hjärta. Så ont, så ont. (Gå gärna in och skriv en rad: http://faschingseskapader.blogspot.com/)

3. En mycket nära anhörig fick idag besked om att hon har bröstcancer. Och opereras nästa vecka.

Och för människorna på Haiti så är livet fortfarande en mardröm.

Mässdag 1

Har jag sagt att jag inte gillar måndagar?

När man inte är så aktiv med bloggeriet.

Den här veckan har jag ju som bekant en mässa. Som utställare på Formex. Ni som inte vet: Formex är en inköpsmässa för alla Sveriges inredningsbutiker, prylaffärer, blomsterbutiker, leksaksaffärer och f-n och hans moster.

Och det betyder att jag måste jobba häcken av mig och får inte blogga så mycket för chefen. Han pratar nåt om att sälja, sälja sälja. Ett språk jag för övrigt inte förstår. Däremot kan jag köpa, köpa, köpa-språket utantill.

Men, har ni tråkigt och saknar mig så tycker jag att ni under tiden ska ge den här tjejen en chans. (Och du Ting, blunda för bloggadressen, jag vet att den är känslig just nu.)

Vuxnamänniskorharintehamstrar. Läs ett gäng inlägg innan ni bestämmer er. Hon är väldigt rolig.

söndag 17 januari 2010

När man dricker alkohol och lagar mat. Not a god combination.

Igår kom Fru Champagne över och då det var länge sen vi sågs så hade hon ett glas skumpa i handen innan hon fick av sig kappan. Bokstavligen i hallen.

Och ni vet hur det är när man inte har setts. Det pratas i ett. Och i ett.

Jag hade inte bestämt vad vi skulle ha för mat och hade både kött och kyckling att välja på. Jag säger att vi borde göra en Kajsa Varg. Vara lite wild´n crazy.

Dricka sig lite mer. Prata sig lite mer. Öppna flera flaskor. Maten på bordet. Maken kommer hem.

Maken säger att det var den godaste kyckling han ever har ätit och hur gjorde vi?

Vi stirrade på varandra och började garva. Ehh, jaa, hmm, nåt med vitlök, mozzarella, balsamico och lite champagne. Nåt sånt.

Vi dricker, förlåt, äter vidare och jag tänker att det var fan vad bearnaissåsen har en annorlunda smak, men eftersom jag är vad man skulle kunna säga, något salongsberusad, så inbillar jag mig att det är alkoholen som förvirrar smaklökarna.

Tills jag en kvart senare inser att vi äter kyckling med Hollandaisesås.

Snygga brudar.

Öm i fingrarna.

Man kan säga att det har varit soffläge idag.

Under något ögonblick så försökte jag övertala talibanen att det nog var bäst om jag fick provsova soffkudden lite. Med den där übermjuka filten. För att se om man KAN sova på soffan utifall sängen skulle gå sönder. Det är ju så jäkla lätt att lura små talibaner.

Jamen eller hur vad det inte gick bra. Alls.

Istället torskade jag på att spela Wii:s Super Mario Brothers med henne hela eftermiddagen. Jag har nog inte tillbringat så många timmar med ett spel sen Nintendo kom ut på marknade 1827.

Helvete vad ont i fingrar och tummar jag har. Och det känns ju sådär att bli bortspelad av en 6-åring.

Det kommer dröja ett tag tills nästa champagnekväll.

Fast tanter glömmer fort. Har jag hört.

Programmet Arga Snickaren...

..söker nya familjer.

Det kliar jäävligt hårt i fingrarna kan jag säga.

Ujuj, lite ont i håret idag.

...måste vara schampot.

lördag 16 januari 2010

Om att vara praktisk. När man ska dricka champagne.

I eftermiddag kommer min champagnekompis hit. Hon som introducerade mig.

Jag som aldrig varit särskilt förtjust i alkohol, har plötsligt förvandlats till nån överklasskärring som dricker champagne flera gånger i månaden...en sån typ som jag normalt inte vill kännas vid.

Men gott är det. Så jag står ut. (Gud så jobbigt liksom.)

Och eftersom vi inte har hinkat bubbel tillsammans på 2,5 månader, så tänkte vi vara lite smarta.

Hon slaggar helt enkelt över.

Kvinnlig effektivitet kallas det för.

Nån som vill komma?

Dock ska du vara beredd på att vakna tidigt i morgon bitti, för jag tänker fan inte sona mina synder ensam.

När man undrar vad man håller på med.

För några månader sen så köpte jag min egen domän: www.monasuniversum.se

Jag vet inte riktigt vad jag styrde med där, eftersom jag är en fullkomlig idiot när det gäller internettekniska frågor.

Som till exempel att få till en snygg banner/header....eller vad det nu heter. Inte en som ser ut som nåt förskolebarn har slängt in. Jag vill ha Sveriges snyggaste, dock med ögonen involverade. På nåt vänster.

Sen måste man scrolla ned för att se första (och enda) inlägget. Verkar ju helpuckat.

Och så har jag ingen aning om man kan mobilblogga, och det är liksom en förutsättning.

Ibland gör jag osedvanligt korkade saker utan att tänka först.

Ensam bloggare.

Klockan är 06.40 och Sveriges alla bloggare sover.

Ni är skittråkiga.

Bara för det så måste jag jobba med prislistorna inför mässan nästa vecka.

Ert fel alltså.

Och möjligen gårdagens champagne.

I alkoholens tecken.

De senaste gångerna jag har druckit alkohol, eller snarare champagne, eftersom det är det det handlar om, så har jag upptäckt något mindre roligt.

Varenda gång så vaknar jag runt 5 nästa morgon.

För visst måste det ha med alkohol att göra?

Inte fan är det åldern i alla fall.

fredag 15 januari 2010

Man ska inte kritisera andra kvinnor...

...men hon, den däringa programledaren i Let's Dance:

VAFAN HAR HON PÅ SIG VARJE VECKA?!!

Stylisten på tv4 måste ha sagt upp sig, vara stenpackad, eller rökt något olagligt, när det skall väljas kläder till Almenäs...eller vad hon nu heter.

Man tager vad man haver. Till sällskap.

Maken jobbar över en stund.

Så jag har en date med talibanen. Lax med räkor och pasta...

....Alfapet för barn, och champagne.

Because I'm worth it...her.

Hon, Änkan alltså.

Om att gå i skolan.

Idag prao:ade jag några timmar i skolan.

Jag fick lära mig att konstnären Kandindsky's brutta Gabrielle minsann var en hejare på att måla tavlor hon också.

Good to know liksom.

Sen fick jag för första gången i mitt liv äta tomatsoppa. Med makaroner. Gott som attan.

Dock tror jag inte att jag får komma så ofta till skolan. Just mitt matbord "vann" dagens Nu-äter-vi-lunch-under-tystnad-och-njuter". Vi fick en fin hjärtstaty att ha på bordet. Jag frågade högt om man inte vann nåt roligare, som glass till exempel. Sen lipade jag åt flera av killarna i klassen. I smyg. Och tryckte näsan som ett gristryne mot klassrumsfönstret.

Alla barnen är kära i mig, men jag tror fröknarna blir glada om jag inte prao:ar mer än nödvändigt.

När man har taskiga vänner som ger råd om datorköp:

Linda - Krondårarnas ordförande sa...
Jag tycker inte att du ska bry dig så mycket om prestanda, jag tycker att du ska bry dig om att köpa nåt som du behärskar. Som en penna och ett block.

När man ska handla med maken. Mac eller PC.

Om en timme ska jag och maken åka till en datorleverantör och köpa mig en ny dator.

Om en timme och 12 minuter så utbryter ett värdskrig.

Wait and see.

När man tar ledigt som ordningsman.

Pedanten har mässa nästa vecka, syns det?

Har ingen tid över då jag drunknar i monterritningar och nya prislistor som ska göras.

Och en taliban som inte vill gå i skolan på fredagar, för då serveras det soppa.

Sa jag att jag tryckte i mig en semla igår!? Igen.

Hej o hå vad jag skiter i sommarfitness just nu.

torsdag 14 januari 2010

Hur man roar sina bloggläsare.

Jamen det känns ju himla bra att jag kan roa er med mina bajshistorier. Skratta på ni. Nästa gång är det er tur! And please let me know. Liksom min tur tycker jag.

Idag ringer en butikschef från en av våra nya butiker och vill att vi omgående kommer. Securitas är där och kopplar in larm och någon firmatecknare måste skriva på.

Maken och jag råkade vara i närheten så vi åker dit. Först på parkeringen insåg jag läget: jag skulle in till butiken och träffa Securitas.

Don't think so va.

Tills jag genom butiksfönstret såg att det var en helt annan kille.

Men för att vara på den säkra sidan så presenterade jag mig som "Berit". Helt ärligt så gjorde jag det.

Uppenbart var i alla fall att han inte delade fikarum med gårdagens bajskillar.

onsdag 13 januari 2010

När man bajsar och får viktigt besök.

Är du bajskänslig så kan du sluta och läsa direkt.

Jag har varit lite tjorvig i magen sen vi kom hem från Marocko. Man kan säga att man undrar vad det var för kött man åt där. Mald pungråtta, eller nåt, för...hmm..doften är inte riktigt som den brukar vara.

Hela dagen har jag varit toanödig men av prinicp bajsar jag inte på kontoret. Möjligen bara på fredagar då alla andra utom jag och maken är lediga. Möjligen.

Maken meddelar att jag måste vara hemma tidigare i dag då Securitas ska komma hem och serva vårt larm.

Jag är organisatör med stort O varför jag noga planerade in att åka hem en kvart tidigare, just för att kunna gå på toa. Dessförrinnnan skulle taliban med kompis hämtas upp.

På vägen hem inser jag plötsligt att jag måste flytta på en massa grejer i olika delar av huset, för att larmkillarna skall komma åt. Jag får därför jävligt bråttom och kastar mig innanför dörren. Talibanen med kompis drar upp på hennes rum och stannar där. Jag ordnar det som ska ordnas, samtidigt som jag känner att jag får djävulusiskt ont i magen.

Måste liksom bajsa NU. De skulle komma 15.00. Klockan 14.58 håller jag på att explodera så jag slänger mig in i badrummet på entréplan och öppnar fördämmningarna. Halleluja praise the Lord.

Plötsligt hör jag dörrklockan. Mitt i liksom. Får rikspanik och kniper ihop, fixar till mig, tvättar händerna och öppnar dörren åt dem.

Jag känner att jag inte alls var klar. Och att magknipet tilltar. Det är två larmkillar som kommer. De går igenom rum för rum och fixar det som skall fixas. Jag försöker koncentrera mig på annat.

Till slut känner jag att jag nog kommer att bajsa på mig. På riktigt. Jag har till och med svårt att gå.

Jag hör att den ena killen är någonstans i källaren, och den andra är uppe på sovrumsplanet. Fri lejd liksom. Jag smiter in på samma toalett igen. Ahhhhh...I'm in heaven.

Då. DÅ ropar den ena killen på mig.

Det badrum jag befinner mig i ligger mellan hall, matsal och kök. Man måste passera det om man ska in i själva huset alltså. Jag tror att jag ska dö på fläcken och vågar inte svara när han ropar igen. Precis då passerar han badrumsdörren, och då kommer årets bajskorv, som är omöjlig att hejda, och det ekar ett jävla plums härifrån till Östersund.

Och just exakt i det ögonblicket dog jag.

Jag satt blixt stilla och låtsades att jag inte fanns. Som en jävla barnunge. Det gick 10 minuter, sen hörde jag att dörren öppnades och stängdes. För säkerhets skull satt jag kvar i 2 minuter extra. På köksön låg en serviceorder.

Jag kommer aldrig mer vara hemma när de kommer hit igen.

Öhh, vi ska hem till den där bajsbönan i finområdet, du vet, kärringen som låtsades att hon gått upp i rök sist.

tisdag 12 januari 2010

Vi tittar på en repris med Anna Anka.

Maken kommer hem tidigt och intar middagen i vardagsrummet.

Detta betyder att han är tvingad att se det tv-program jag tittar på:

Hollywoodfruar med Anna Anka.

Efter en kvart hör jag en panikslagen röst:

"Alltså, hörru, jag älskar dig!"

Ytterligare en halvtimme senare, säger maken till tonåringen:

"Öhhh, du, din mamma är en västanfläkt jämfört med den där!"

Jag undrar om det är nu jag ska kasta in en bomb och be om löneförhöjning.

En snorstor.

Blinda män. Och gnälliga fruar.


Klicka på bilden och titta noga. Ser ni nåt fel?

Hur kan man öppna en refill när en nästintill full tvättmedelsflaska står bredvid?

Fast det är klart, det är bergis 5 cm emellan flaskan och refillen.

Dessutom har han lyckats öppna den med tänderna.

Jag slutar tamejfan aldrig att förvånas.

Konferensa sig lite.

Chefen har bokat in oss som jobbar på huvudkontoret, på minikonferens. Det var några år sen sist. Och det var så chefen och jag började träffas.

Vi smygpussades och bodde i samma rum. Utan att nån visste.

Eller ja, vi var väl de enda som inte fattade att alla visste. Inte förrän vi vid nåt tillfälle stod i en glashiss och tappade tid och rum. Och gjorde saker som chef och anställd inte bör göra. Glashissen gick rakt ned i lobbyn. Där alla anställda konferensdeltagare satt. Well done liksom.

Och medan maken nu står och drar massa tråkiga siffror och bla bla blattanbla, så funderar jag på om man ska återuppleva gamla minnen. Hångla upp chefen i brygga. Kanske sexa sig lite på toaletten.

Hmm.

Or not.

måndag 11 januari 2010

Om en jävla måndag.

DAGENS MINUS:

Världskrig med maken på morgonen. I två timmar. - Check

Ingen frukost för all tid gick till att bråka med maken. - Check

13 jävla minusgrader att kontra med 26 plusgrader i Marocko för några dagar sen. - Check

Hjärnsläpp på en butik för undermålig städning. - Check

Sladd med Volvo Jeepen i en rondell så bilen for som en vante. - Check

Hämta unge i skolan, som inte hade varken vantar eller tröja. - Check

Konstaterade att husets halva elförsörjning inte fungerade, bl a hade pumpen till bergvärmen lagt av = kallt som fan i huset. - Check

Lagade en "god gryta", som smakar skit. - Check

DAGENS PLUS:

Inhandlat årets första semla. Som skall åtnjutas i ensamhet klockan 20.00. - Skitmycketcheck.

FOTNOT:

Uppdatering av DAGENS PLUS:

Vinkat till
Sus Klurar när jag körde förbi hennes arbetsplats. - Glömdecheck

söndag 10 januari 2010

Och när jag ändå är igång.

Den här flyttkartongen är källan till ett antal bråk i det här huset. Maken säger att jag bestämmer allt här hemma (skulle inte tro det va) och just därför har han bestämt att den ska stå där. Utanför hans kontor. Nä, inte inne, för "den är på väg...."

Vad det är? En låda med bokföringspärmar tillhörande gamla föräldrakooperativet... ...från februari förra året, när han klev ur styrelsen.

Ja, ett år snart.

Ja, jag ska ha mens.

Hallå!

Är jag den ende i hela landet som blir kallad för gnällkärring för att jag får ett psykbryt över makens ''ska snart elda''-hög, som sedan länge ser ut som en återvinningsstation i min matsal?

Och de gånger jag har burit ned skiten till källaren, så hämtar han upp det.

Jag pratar miljö, han pratar praktiskt.
Jag må vara en jävla nollåtta, men man eldar inte allt man kommer över bara för att man ska tillfredställa sin pyromanådra.

När man vägrar vardag.

Jag har inte jobbat på 19 dagar.

Maken påstår att det är måndag i morgon. Och att skolan börjar.

Jag hör vad han säger, men förstår inte vad han menar.

Har provat en del yrken genom åren.

Det känns som om det är dags att prova på att vara lyxhustru.

Det som göms i snö.


Liksom alla andra (ehh, hoppas jag) så har jag en skräplåda i köket.

Ähum, vid närmare eftertanke har jag nog två. Rensade lite i den ena och räknade till 77 pennor, varav 41 fungerande. Men saken är den att jag inte har köpt en enda av dem.

Tror bestämt jag har en släng av pennkleptomani.

lördag 9 januari 2010

...just det ja, det här med tv-shop...

Jag funderar starkt på att gå ned i källaren och ta upp alla inhandlade tv-shop-prylar, lägga i en hög på golvet, fota och lägga ut i bloggen.

Ehh, om det är jag?

Skulle inte tro det va. Det finns andra lättlurade puckon i den här familjen.

Ytlig kvinna reder sig själv.


I drygt 4 år har jag haft en bild på ett armband fastsatt på kylskåpet.

Första året var jag entusiastisk och tänkte att blir det inte på födelsedagen så blir det självklart som julklapp.

Nähä, inte det inte.

År två var jag lite frustrerad, men kände att somliga i huset kanske hade lite mycket om sig och kring sig, så han kanske behövde lite tid på sig att inse att husfrun faktiskt var värd det lilla diamantarmbandet.

År tre rensade jag undan det mesta från kylskåpsdörren, så att det liksom inte gick att missa. På något sätt.
Men han lekte blind det året också.

År fyra, dvs 2009, så undrade jag var mannen som överröste mig med sånt här i början, tagit vägen. Gone fishing liksom.

Han är typen som tycker att om man har ETT armband, så vad ska man med flera till?

Har man ETT överkast, så vad ska man ett till? Unt so weiter.

Helt störd med andra ord.

Nu tar jag ned bildjäveln.

I höst ska jag till Las Vegas.

Då tänker jag köpa det där förbannade armbandet själv.

fredag 8 januari 2010

Det här med tv-shop.

Om man tittar tillräckligt länge på tvins.com's tv-reklam så tror man till slut att produkten faktiskt funkar.

Är jag ensam om det, eller?

Att åka på chaterresa. Och sitta bakom en idiot.

Under många år har jag och maken åkt reguljärt på våra semestrar. Av prakiska skäl. Så jag har glömt bort lagarna om charter. Totalt. Eller så har en del saker förändrats genom åren.

Att man t ex nu för tiden måste köpa det man vill dricka till maten.

Att man måste köpa dagstidningarna som flygvärdinnorna kommer med.

Att det är så sablans trångt mellan flygstolarna att man svär på att aldrig göra om det. Eller att åtminstone aldrig åka med flygbolaget Thomas Cook. Asså, bara namnet.

Att man måste köpa hörlurarna: 50 kr på ditresan, 30 kr på hemresan. Och på ditresan låter det så här:

"Om en stund börjar vi sälja hörlurar så att ni kan se filmen Sommaren med Göran. Tyvärr har vi tekniska problem, så att vi kan inte visa de sista 10 minutrarna av filmen, men vi kommer att berätta om det lite senare."

Okey. De säljer alltså hörlurar så att jag kan se en ofullständig film. Jag sa att det var charter va?

Och apropå trångt: när man sitter i ett trångt plan så hör det till allmänt hyfs att man inte trycker sätet bakåt. Har man väldigt långa ben så köper man sig en plats med bättre benutymme.

Givetjävlavis så sitter det ett pucko framför mig som viker sätet. Dessutom är det en kort snubbe. i 25-års åldern. Under 5 timmar befinner sig mina knän väl intryckta i hans säte. Man kan säga att han satt framför fel kvinna. Jag blev svinlack, så under hela resans gång så puttade jag på hans säte var femte minut, lagom när han precis hade somnat in. Vid ett tillfälle vände han sig om och gastade att jag skulle sluta att putta på sätet. Jag svarade att det kunde han glömma, och fäll upp sätet för fan. Typ.

Mina knän domnade dessutom, och då jag är jätterädd för proppar, så såg jag givetvis till att jag satt och skakade på knäna. Lagom orytmiskt. I 5 timmar. Och det var mycket bökande och letande i stolsfickan. Självklart.

När vi klev av planet var jag stel som en planka. Och svinförbannad. Så när jag passerade honom vid väskorna så kunde jag inte låta bli:

"Never fuck with a bitch!"

torsdag 7 januari 2010

Ice Road Truckers.

Packa upp resväska, dricka sig latte, titta sig lite Nyheterna, lägga sig lite i säng, och ser man på: favoritprogrammet!

Honeys, I'm home!

Sista sucken.

Lite champagne så här för att orka komma hem till vardagen.

När man är jäkligt trött.

....så läser man ''Latinoballar''.

Here we go again.

Att vara bajsnödig på en marockansk flygplats är bara det en katastrof, men att EFTERÅT konstatera att toapappret är slut är nog det jävligaste jag varit med om. Nu vill jag bara hem.
Jag tog bort locket för att kunna fota. Och som tur var stod en snäll svensk pensionär utanför, som givetvis hade näsdukar.

The stank from hell.

På bussen ut till flygplatsen hamnar jag GIVETJÄVLAVIS bakom en gubbe som inte har tvättat sig sen Dackefejden, en ensamresenär. Och sen känner jag en outhärdlig stank av gammal urin. På flygplatsen ser jag att han är totalt nedpissad. Om han hamnar i närheten av mig på planet så kommer jag ställa till århundradets scen, let me tell you.

onsdag 6 januari 2010

Det händer bara mig.

Så här ser taxibeståndet ut i Marocko. Så här ser det ut när en taxi får bensinstopp. In the middle of no where. Med en chaufför som inte pratar engelska.Why not liksom.

Halleluja. I'm free!

Los naglos. Never ever again.

tisdag 5 januari 2010

Talibanen och shopping.

Häromdagen var vi på den berömda marknaden, Souk al had, med tusen stånd. Rätt stor med andra ord. Då såg talibanen ett par guldskor någonstans. Hon sa inget om det men imorse talade hon att hon ville dit och köpa dom. Johejdu, tänkte vi. Tjena att vi hittar till rätt stånd. Tror ni inte på fan att hon hittar! Dessvärre var det bara vuxenstorlekar. Som tur är så hittar hon ett par silverfärgade. Hon lyckades dessutom pruta ned dom 50 procent.... och sket fullständigt i att dojjerna var 3 nummer för stora.

Nar man har semester.

Har lyckats komma at hotellets dator med tangentbord from hell. I 20 min har jag forsokt komma pa vad jag har for losenord, som jag totalt glomt bort, och var nagot stressad da man bara far sitta en timme.

Och jag blir inte langvarig da jag sjalv avkyr att lasa inlagg utan prickar pa sista bokstaverna.

Jag och maken har rest valdigt mycket runt om i varlden och varit i alla fancy lander. Dock maste jag saga att detta ar forsta gangen som jag bor pa ett hotell dar all alkohol ar gratis. Anda ser man inga fyllskallar. Kan kanske bero pa att hotellet ar aningen dyrare an snittet, vad vet jag. Never the less sa ar det ovanligt.

Dock kommer jag aldrig mer resa till ett 100 % muslimskt land, thats for sure. Hit reser man om man ar trott pa Europa, men inte har tid att resa langt bort. Fast det ar otroligt god mat och jag ater som en gris. Men de suger pa efterratter.

Talibanen ar in heaven: Toon Disney varje morgon (pa tyska), coca cola dygnet runt och bada hela dagarna.

Shoppingen ar helt okey. Dock gjorde vi misstaget att forst aka till den megakanda marknaden med 1000 stand, och dan efter till marinan dar alla dyra affarer ligger. Man blir nagot smasnal da kan jag saga: ehh; vada 100 kr for den dar snygga ladtofsen (skaptofs), den kostar ju bara 30 kr pa marknaden!

Javlar vad svart det ar utan prickar. Jag ger upp.

Och jag ska nog inte vara pa kontoret nar telefonrakningen med alla mina uppkopplingar harifran kommer: maken ba: du ar inte uppe pa natet via mobilen va? Jag ba; Ehh, nae, sjalvklart inte. Hmppf

Herrejavlar vad jag langtar hem. Jag har varit har klart nu.

måndag 4 januari 2010

Även solen har sina fläckar.

Uj, uj. Kallt som fan, 20 grader. Hej shopping.

I-landsproblem.

Jag kom ju som sagt ut på nätet inatt. Och kunde läsa mina tidigare inlägg härifrån. Inklusive stavfelen. Nageljävlar. Sen tog det en timme innan jag kunde sova eftersom jag störde mig så hårt på Dr Alban-inlägget: DOWING! What the fuck liksom. Då har man verkligen viktiga saker att bry sig om.
Hehe, kunde inte lata bli att korrigera...

En bild säger mer an tusen ord.

Ja, ni fattar. No wonder att magen får en chock. Men gott är det. Så länge man inte vet vad som är i. Mald katt liksom.

Om olika matkulturer.

I det här landet är det inte tu tal om pasta. Nä, det är mer Welcome to the land of beans. Min mage är inte van vid det. Alls. Första kvällen som vi tillbringar med våra nyfunna, mycket trevliga, vänner från finområdet hemma sker under smärtor. Jag har så jäkla ont i magen och vet inte vilken skinka jag ska sitta på mellan varje 'nämen jahaa, vad jobbar du med' och 'jaså, vad fick ni betala för det kaklet?' Ja, ni fattar. Plötsligt ramlar en yttepytte liten fis ut, med en stank from hell, och jag skyller självklart på talibanen. De 25 sista minutrarna på kvällen tillbringar jag med att stirra på den här toadörren och tror på allvar att jag kommer dö av mina egna toaångor. Dra åt h-e vilka magsmärtor. Bönjävlar.

Alternativ.

Det går bra att pralina sig lite i en sån här också. (Är så jävla till mig för att jag kom in på nätet att jag inte hann vända på bilden här under...för hos mig är den felvänd i alla fall!)

Om att njuta.

Äta praliner och dricka champagne har plötsligt fått en ny innebörd. Hotell Sofitel Agadir.

Om Allah.

På berget här så står det att Allah är störst, och det må han vara. Men han är fan inte störst på IT-utveckling, för f-n vilka problem jag har med nätet.

lördag 2 januari 2010

fredag 1 januari 2010

Mimmi ska ha stryk.

Mimmi fragar i kommentarerna om jag ska bli mormor.

NEEEEEEEEEEJ!

PAMINN MIG OM ATT DU SKA FA SPO NAR VI SES!

Oj nu blev det visst stora bokstaver. Sitter med huvudet i tangentbordet for att leta efter bokstaverna.


Och jag ar i Marocko.

Och jag holl det hemligt med flit!

Och du, min kara tonaring darhemma; halsa din nya kille att maten visst ar snorgod, pa riktigt.

En datorjavel

Amenhej

Kort inlagg fran hotelldator. Med tangenter pa arabiska, nu temporart omgjord till engelska. Alla tangenter sitter pa helt olika stallen jamfort med oss. Plus nageljavlarna, Los Pekfingervalso.

Bor pa sa kallat lyxhotell, men han som bestamde det maste roka for mycket haschhish, thats for sure. Extremt god mat.

Taliban lycklig, far bara lask i utlandet sa nu ar det lask till frukost. Inga jakla utropstecken finns. Hon far ju inte se TOON disney hemma, men har finns den pa tyska so be my guest liksom.

Och tror ni inte pa fan, vi traffar ETT svenskt par har med 5-aring och gissa var de bor: 300 meter fran oss hemma i finomradet.


Ja just det; make somnade 08.30 igar, nyarsafton, talibanen 09.30 och jag vid 23-tiden. Kul familj!

Hoppsan, kanske inte sa bra att skriva ordet taliban, hehe!

GOT TO GO!
JAVLA SKITTANGENTBORD! Oj, hittade utropet.

Afrikanska kulturer.

Man kan säga att jag håller på att acklimatisera mig.

Told you so.

En drink och en god bok. Life is beautiful. Vad gör ni?!

Enviness.

Detta mina vänner, detta är en badväska! Är det vinter hemma sa ni?!